Äganderättsförbehåll används i stor utsträckning i kommersiella avtal.
I många verksamheter betraktas det som ett självklart skydd vid utebliven betalning.

En nyligen avgjord dom från Göta hovrätt visar med önskvärd tydlighet att detta antagande ofta är felaktigt.

I målet hade säljaren överlämnat en bil utan att betalning erlagts och gjorde i efterhand gällande att han hade bättre rätt till bilen, eftersom det enligt honom funnits ett underförstått äganderättsförbehåll.

Tingsrätten fann, med hänvisning till Högsta domstolens vägledande avgörande i NJA 2019 s. 195, att något giltigt förbehåll inte visats vara avtalat innan egendomen kommit i köparens besittning. Hovrätten delade denna bedömning och fastställde domen.

Följden blev att köparen ansågs ha bättre rätt till bilen redan vid överlämnandet, trots att betalning aldrig skett.

Notera att vi pratar om “bättre rätt” eftersom det i dessa i dessa situationer är missvisande och saknar vidare förankring i svensk rätt att prata om “äganderätt” – något som vi kanske kommer återkomma till i senare inlägg.

Som Högsta domstolen klargjort har äganderättsförbehållet samma “obligationsrättsliga” och “sakrättsliga” funktion. Det avgörande är om förbehållet uppfyller de krav som uppställs i rättspraxis.

Vad betyder då detta?

Med obligationsrättslig funktion avses hur förbehållet reglerar parternas inbördes rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, exempelvis rätten att kräva betalning eller häva.

Med sakrättslig funktion avses om förbehållet ger säljaren ett skydd mot tredje man, såsom köparens borgenärer eller senare förvärvare.

För att ett äganderättsförbehåll ska få sakrättslig verkan krävs att det har avtalats innan varan kommit i köparens besittning, att varan är tillräckligt individualiserad och att det tydligt framgår vilken fordran förbehållet avser.

Därtill gäller att köparen inte får ges rätt att förfoga över varan på ett sätt som innebär att den förlorar sin identitet.

Om säljaren uttryckligen eller underförstått accepterar att köparen exempelvis vidareöverlåter eller förbrukar egendomen innan full betalning skett, saknar förbehållet sakrättslig verkan.

I praktiken uppstår problemen sällan i själva avtalsförhandlingen. Det är vanligt att säljaren överlämnar egendomen, tillåter användning och först när betalningen uteblir hänvisar till ett äganderättsförbehåll som aldrig varit giltigt i sakrättslig mening.

Slutsatsen är att äganderättsförbehåll inte är ett standardvillkor som kan användas slentrianmässigt. Används det felaktigt skapar det snarare en falsk trygghet än ett faktiskt skydd.

Vi har skrivit ihop ett exempel på ett äganderättsförbehåll som ni är fria att använda nedan:

———————————————————————————————————————–

Säljaren förbehåller sig rätten att återta den i avtalet särskilt angivna egendomen om köparen inte erlägger full betalning, eller i förekommande fall avtalad delbetalning, i rätt tid.

Förbehållet gäller till dess full betalning har erlagts och omfattar egendomen oavsett om den befinner sig i köparens eller tredje mans besittning och oavsett om egendomen är i bruk.

Till dess full betalning har erlagts får köparen inte utan säljarens skriftliga medgivande överlåta, pantsätta, upplåta, sammanfoga, förbruka eller på annat sätt förfoga över egendomen. Köparen ska hålla egendomen tydligt avskild och identifierbar samt vidta de åtgärder som skäligen krävs för att säkerställa att återtagandeförbehållet kan göras gällande gentemot tredje man.

Säljaren äger rätt att genomföra återtagande enligt detta avsnitt utan föregående underrättelse till köparen, om inte annat följer av tvingande lag.

Köparen svarar för samtliga kostnader som uppkommer i samband med ett återtagande, såsom exempelvis, dock inte uteslutande, kostnader för transport, hantering, återställande, administration och eventuella myndighetsåtgärder.

Återtagande enligt detta avsnitt påverkar inte säljarens rätt att vidta andra åtgärder med anledning av avtalet eller lag.