Ingen vet exakt vad som gäller – ändå älskar vi allemansrätten
Men sommaren är här – och med den en återkommande och alltmer infekterad fråga:
Vad får man egentligen göra i naturen?
Vi älskar vår allemansrätt, men vet vi ens vad den innebär?
Allemansrätten är ett undantag från det grundlagsskyddade egendomsskyddet i 2 kap. 15 § RF. Den omnämns där, men regleras inte. I stället definieras den genom motsatsvis tolkning av bland annat 4 kap. 6 § BrB (hemfridsbrott), 12 kap. 4 § BrB (tagande av olovlig väg) och 8 kap. 8 § BrB (egenmäktigt förfarande).
Detta innebär att rättsläget ofta är… sagolikt oklart.
Och det blir inte mindre tydligt när konflikten skärps.
I det numer klassiska rättsfallet NJA 1996 s. 495 (Forsränningsfallet) slog HD fast att organiserad kommersiell friluftsverksamhet (i det fallet forsränning med betalande kunder över annans mark) kan rymmas inom allemansrätten, så länge den inte överskrider en viss “toleransgräns”. Vad som är tolerabelt? Det får avgöras från fall till fall.
Eller ta HFD 2012 ref. 70 (Skidspårsfallet): Får en kommun ta betalt för preparerade skidspår på egen mark? Ja, sa domstolen, men bara om det inte begränsar tillgängligheten till omkringliggande natur och avgiften är rimlig (står i rimlig proportion till gjorda investeringar).
Två exempel på ett växande systemproblem, där brist på tydlig reglering har lett till:
Invasionsproblemet – när allmänhetens tillträde blir massrörelse som urholkar både miljö och egendomsskydd,
Kommersialiseringsproblemet – när företag tjänar pengar på annans mark, utan samtycke eller ersättning.
I Norge försöker man råda bot på detta genom en friluftslag (friluftsloven från 1957). Den preciserar bl.a. att:
Tältning på utmark inte får ske närmare än 150 meter från bostad (§ 9).
En kommun får besluta om förbud mot tillträde till områden där nyttjandet skadar markägarens bruk (§ 16).
Markägare får ta ut avgift för “opparbeidet område”, t.ex. badplatser och rastplatser – men avgiften måste stå i rimlig proportion till gjorda investeringar (§ 14) – vilket numer gäller även i Sverige genom rättspraxis (Skidspårsfallet).
I Sverige däremot – ingen motsvarighet. Ingen friluftslag. Miljöbalkens 7 kap. 1 § nöjer sig med att säga att var och en ska visa “hänsyn och varsamhet”. Bra i teorin, men ofta verkningslöst i praktiken.
Så vad är vägen framåt?
Det är kanske inte är att reglera sönder ett kulturarv. Men det kanske inte heller är rimligt att låta kommersiella aktörer fritt exploatera ett rättsligt tomrum eller att markägare och allmänhet hamnar i skyttegravar.
Kanske är det dags att i alla fall diskutera om Sverige behöver något liknande som Norge – inte som ett avskaffande av allemansrätten, utan som ett verktyg för att bevara den i en ny tid.
Vad tycker du? Är det dags för lagstiftaren att kliva in i skogen?