Får man ta betalt för naturen?
Vårt tidigare inlägg om allemansrätten väckte intresse och flera följdfrågor. En handlade om den kanske mest laddade frågan: vad gäller när markägaren själv erbjuder naturupplevelser och samtidigt tar betalt?
Det blir allt vanligare med organiserade friluftsaktiviteter på privat mark. Det kan vara badplatser, vandringsleder med rastplatser, utkikstorn eller enklare servering i anslutning till vandringsleder. Men när får man börja ta betalt för inträde?
Rättspraxis ger vissa svar.
En plats får i regel avgiftsbeläggas om den omvandlats till en ”anläggning” genom märkbara investeringar i funktion, tillgänglighet eller upplevelsevärde. Det räcker alltså inte att ett område blivit populärt. Det måste ha tillförts något som tydligt förändrar markens karaktär, som till exempel iordningsställda grillplatser, underhållna stigar med spångar, utsiktsplattformar eller markerade leder med vägvisning och rastplatser. Det är inte själva marken som avgiftsbeläggs, utan användningen av det som markägaren tillhandahåller. Gränsen går där naturen slutar vara orörd och i stället bär spår av strukturerad aktivitet.
När det gäller avgiftens storlek saknas tydlig vägledning.
För offentliga aktörer, som kommuner, gäller den så kallade självkostnadsprincipen. Det innebär att avgiften inte får överstiga kostnaden för att tillhandahålla tjänsten. För privata markägare är situationen lite annorlunda. Då betraktas avgiften rent civilrättsligt, där det i princip inte finns något fastställt tak. Det avgörande blir inte hur hög avgiften är i sig, utan vad den faktiskt innebär i praktiken. Om avgiften hindrar eller avskräcker människor från att ta sig in i området kan det uppfattas som att allemansrätten i realiteten satts ur spel. I sådana fall riskerar den att övergå från avgift till indirekt förbud, vilket därmed inte tillåts.
Den här typen av frågor är allt mer aktuella, särskilt nu på sommaren. Intresset för naturen växer. Samtidigt växer också viljan att utveckla naturturism, skapa intäkter och ta ansvar för underhåll.
Vi hänvisar till vår förra fråga till läsaren:
Är det dags för lagstiftaren att kliva in i skogen?