En man i Malmö greps nyligen av polis efter att ha klagat över att han inte fått det han “betalat för” i samband med ett sexköp.

Händelsen har uppmärksammats i medierna, men tänk om historien tagit en annan vändning:

Tänk dig att mannen i stället valt att väcka talan i domstol för att exempelvis söka prisavdrag på grund av fel i sexuell tjänst. Det framstår som absurt, men just detta tankeexperiment tydliggör ett fundament i svensk avtalsrätt: vissa avtal erkänns helt enkelt inte av rättsordningen.

Den rättsliga termen för detta är ”pactum turpe” (lat. skamlig överenskommelse eller skamligt avtal) – ett avtal vars innehåll strider mot lag och goda seder. Ett sådant avtal behandlas som om det inte existerar. Domstolen tar helt enkelt inte upp saken till prövning.

Sexköp är ett tydligt exempel. Det är kriminaliserat enligt svensk lag. Men principen är bredare än så och det får anses ibland vara oklart huruvida ett avtal strider mot goda seder.

Rättsinstitutet pactum turpe är bristfälligt definierat i såväl förarbeten, doktrin som praxis. Det har påpekats att det är svårbedömt eftersom det saknas tydliga rekvisit och samhällsmoralen kan vara splittrad. Ändå finns situationer där ett avtals innehåll kan uppfattas som så otillbörligt att det bör lämnas utan verkan.

Tänk exempelvis ett avtal där en gravid person mot ersättning åtar sig att genomföra en abort om fostret är av ett visst kön. Eller ett avtal där någon förbinder sig att avstå från kontakt med sina egna barn, eller att offentligt förödmjuka sig själv på någon annans begäran. Sådana uppgörelser skulle sannolikt kunna anses strida mot goda seder trots att de inte nödvändigtvis utgör brott.

En påminnelse om att inte alla överenskommelser har någon plats i rättssalen.